Utställningar

Utställning IDI Galleri 7-23 jan 2011

IRIS

Iris Johansson är autistisk enligt henne själv. Som barn fanns det för henne ingen egentlig skillnad mellan ett bord, stolar, katter och människor. Den enda skillnaden var att människor var svårare att förutse.

”När man drar en katt i svansen vet man vad man har för reaktion att vänta”
Iris Johansson

När jag inledde projektet med Iris förklarade hon att eftersom hon inte hade en egen vilja så skulle hon istället spegla mig. Det blev mycket riktigt så. Efter 1 år och 10 timmar intervjumaterial upplevde jag inte att jag kommit henne mer in på livet än i den första intervjun. Däremot upptäckte jag att hennes historia hade något viktigt att säga: en kvinna som varit gravt autistisk som barn och som nu i 60-åldern åker runt i Sverige och hela världen, och föreläser om kommunikation. I och med sitt handikapp har hon helt unik blick på samspelet mellan människor, hon deltar inte i det, hon iakttar.

Som autist har symboler en helt annan laddning för Iris, vilket innebär att hennes förståelse av världen blir annorlunda. Hon känner inte känslorna, men ser dem, hon upplever ingen skillnad på andras positiva och negativa känslor, de har samma kvalitativa värde för henne. Och det intressanta är att hon har lärt sig hur “vår” värld och “våra” symboler fungerar. Hon har en teoretisk, ej känslomässig kunskap om världen och kan därför beskriva den utifrån.

Jag har alltid gillat Andy Warhols screen tests där han helt enkelt sätter kända och okända personer framför kameran utan att de ska göra något, bara titta in i kameran i minut efter minut medan deras person blottas när den pose som vi alla intar inledningsvis försvinner. Verket består därför av en 9 minuter lång filmsekvens av Iris som stirrar in i kameran i realtid medan vi hör hennes röst berätta om sig själv och sitt liv, sina erfrenheter och sitt handikapp - ett handikapp som hon vänt till sin fördel.
Jag är dyslexiker och har därför alltid haft problem med det skrivna ordet, eller för den del med ordningens grammatik. Därför handlar mina verk ofta om just språk, ord eller bristen på kommunikation men också om att vända något som uppfattas som ett handikapp eller en skevhet i relation till majoriteten och vända det till sin fördel.

IRIS

'When you pull a cat in its tail you what reaction to come'
                                            Iris Johansson

Iris is a woman who as a child had gravely autism, now in her sixties she traveling in Sweden and around the world giving lectures about communication. Because of her handicap she has an unique opportunity to watch how people cooperate, she is not taking any part herself, she is only watching.

For an autistic person symbols has a different meaning and for Iris that means her understanding of the world is also different.
She cannot feel the feelings we feel but she can see us feeling them.
She has a theoretical not an emotional knowledge of the world and therefore the ability to describe it from the outside.

I have always liked Andy Warhol’s screen tests, where known and unknown people are put in front of a camera without actually doing anything, just looking into the camera minute by minute while their initial posing disappears and their personalities start to come through.
My work is therefore built upon such a screen test while Iris’ voice is telling her story along the 9 minutes of filmingda

Meningen är förlorad

Det som intresserar mig är svårigheten att förmedla och kommunicera en gemensam bildavvärlden genom det talade och skrivna språket. Ett resultat av förlusten av en grundläggande men underförstådd världsbild som gjorde det möjligt att provocera, utmana normer och konstruera alternativa världsordningar. Idag när konsten provocerar är det mera på grund av att man inte förstår dess syfte eller nytta än för att den utmanar samhällets normer.

Men trots att vi inte längre har denna gemensamma plattform tycks vi ändå sträva efter att göra samma saker på samma sätt. Utan att vara helt medvetna om det agerar vi som om det fanns en gemensam världsordning. Vi är lika bundna av konventioner som någonsin i historien. Men efter som om vi ser oss som fria individer ser vi inte att strävan efter normen är så stark och helt bygger på att vi censurera och begränsat oss själva. Vi strävar åt samma håll utan att ha ett gemensamt mål.

Utopin är det medvetna formulerandet av ett mål som vi alla skulle kunna sträva mot. Men är den fortfarande möjlig?

Utopin i sig är problematisk; dels för att den spelat en avgörande roll i 1900-talets katastrofer och dels för att det för vår samtid är näst intill oförståligt med idén om ett problemfritt samhälle. Men är en verklig förändring möjlig utan utopier?

Jag gräver där jag står och ber mina vänner om en utopi. En vision om antigen en alternativ samtid eller en potentiell framtid.

Problematiken kvarstår - går det att förmedla med ord?