Meningen är förlorad


Meningen är förlorad

Det som intresserar mig är svårigheten att förmedla och kommunicera en gemensam bild av världen genom det talade och skrivna språket. Ett resultat av förlusten av en grundläggande men underförstådd världsbild som gjorde det möjligt att provocera, utmana normer och konstruera alternativa världsordningar. Idag när konsten provocerar är det mer på grund av att man inte förstår dess syfte eller nytta än för att den utmanar samhällets normer.

Men trots att vi inte längre har denna gemensamma plattform tycks vi ändå sträva efter att göra samma saker på samma sätt. Utan att vara helt medvetna om det agerar vi som om det fanns en gemensam världsordning. Vi är lika bundna av konventioner som någonsin i historien. Men efter som om vi ser oss som fria individer ser vi inte att strävan efter normen är så stark och helt bygger på att vi censurera och begränsat oss själva. Vi strävar åt samma håll utan att ha ett gemensamt mål.

Utopin är det medvetna formulerandet av ett mål som vi alla skulle kunna sträva mot. Men är den fortfarande möjlig?

Utopin i sig är problematisk; dels för att den spelat en avgörande roll i 1900-talets katastrofer och dels för att det för vår samtid är näst intill oförståligt med idén om ett problemfritt samhälle. Men är en verklig förändring möjlig utan utopier?

Jag gräver där jag står och ber mina vänner om en utopi. En vision om antigen en alternativ samtid eller en potentiell framtid.